Nypressad blogg (senaste inlagda)
De senaste inläggen i bloggen hamnar alltid här, oavsett vilken kategori det rör sig om. Men du kan alltid söka efter annat i menyerna ovan. Hursomhelst är du välkommen till min lilla blogg.
Art Garfunkel August Strindberg Bordtennis chiffonié Chili Clas Fleming Däck Etymologi Fjällgatan folkets hus Folksång Gatunamn Genustankar Gräsklippare Guatemala Historia Hund Husqvarna Ironi Jämställdhet Klarakvarteren Kulturhuset Kvartersnamn Lindhagen Mark Twain memoarer myteri möbler opera Paul Simon Pedagogik Piano Pingis Rim självironi Stiga stilla havet Stockholm Sydamerika Södermalm Taxiliv Tori Amos Vasa Yma Sumak öliv
- En skruv lös
Min kollega har en skruv lös.
Det är han inte ensam om.Men vi tar det från början.
Den nyfödda Stockholmsförorten Hagsätra låg ännu på skötbordet när fyra nyssinflyttade småbarnsfamiljer fick för sig att köpa ett gemensamt bordtennisbord till familjernas fromma. Bordet sattes upp i den källarlokal där hyresgästernas minimalt rymmande och maximalt läckande frysfack klädde väggarna. Stanken från freon präglade allas vår uppväxt. Det förklarar mycket.
Vår generations idoler var pingisvärldsmästarna Mini-Stellan Bengtsson, Kjell Johansson och Hasse Alsér.
Och så fanns Stiga. Stiga-bord, Stiga-racket, Stiga-bollar. Och så förbannade Stiga bordtennisnät som alltid krånglade.
Han hette faktiskt Stig, han som 1934 grundade importgrossisten Stiga. Hjelmquist var efternamnet, Tranås var orten (måhända blev den unge Tranåsfödde legenden Lennart Hyland inspirerad av vad som komma skulle).
I begynnelsen bestod sortimentet av campingprylar och luftgevär. 1944, i andra världskrigets slutskede, bytte Stig sortimentet från Luftwaffe (luftvapen) till whiff-whaff, dvs bordtennis. Om det hade något alls med kriget att göra är relativt osannolikt.
Mer sannolikt är att Stiga 1957 kom på att man kunde utveckla ett annat bordsspel: bordshockeyspelet. Det skulle vara original. Platta profiler i plåt och med rejält gnissel i spakarna. Här skulle ingen utövare av det nobla spelet passera ohörd. Sen kom spelarfigurer i plast. En puckad generation.
Under sent 50-tal gick Stiga in i en tid av minskande grönska då man började tillverka gräsklippare. De blev konkurrent till Husqvarna. Gräset var verkligen kortare på den andra sidan.
1972 kom Bob in i bilden. “Han” var en “Snowracer”, en skapelse av idel plast och metall, tillika orsaken till mången seuppibacken-skada.
Pingisdelen av Stiga köptes 1984 av Bengt Bandstigen och blev Banda. Banda hade vi nog tidigare sett som pingisracketarnas farmarliga eller korplag (Jag körde på Stigas Kjell Johansson stomme med Mark V gummi. Det hjälpte inte. Mina skruvar var alltid för lösa, men jag hade åtminstone tur med vädret).
Truls Möregård kör med ett sjusidigt racket, ett “Cybershape” från Stiga. Det har visat sig ge mindre luftmotstånd och bättre sweet spot. Han får fantastiska skruvar.
Men varför just ett sjusidigt racket? Varför inte ett sexkantigt, som huvudet på en “bult”? I och för sig behöver en bult -i dess ursprungliga bemärkelse – inget skruvbart huvud eftersom det inte har några gängor.
Men det har skruvar, även de skruvar som folk lite slarvigt kallar bultar. Ett sexkantigt skruvhuvud ger ganska bra vridmoment. Eller “torsion”, som det heter på knepsvenska. På engelska heter det Torque.
Problemet med sexkantiga skruvhuvuden är att de finns i båda tum- och millimeterdimensioner. För att inte göra det för lätt för amatörsnickare görs insexnycklar i nästan matchande dimensioner.
“Nästan” innebär att det går ganska snabbt att vrida sönder skruvens kantighet och till slut har man en rund skruvskalle och svär på sätt som inte lämpar sig i skrift.
Vissa skruvar spårar ur, i synnerhet de med raka spår. Hur kan det ens vara tillåtet att tillverka nåt så skruvat, givet att det finns vettiga alternativ? Pozi-driv är en bättre variant av ett skruvhuvud med krysspår. Det är ok, men väldigt likt vanliga krysspår, och resultatet är söndervridna skruvskallar och fler svordomar.
Mest pozitiv är jag nog ändå till den standard som heter Torx, uppkallat efter just torquen, tack vare det utmärkta vridmomentet. Standarden består av en nedsänkt sexkantig stjärna och det finns standardstorlekar som inte beror på vilken halva av Atlanten man skruvar på.
Briljant idé!
Och vad var det om min kollega nu då, han som har en skruv lös?
Nä, jag vet inte vad det är för skruv han saknar. Men det är till en gräsklippare.
En Stiga, faktiskt