Jag heter Michael och har varit på nätet sen tidigt 90-tal, faktiskt sedan tiden innan grafiskt gränssnitt låg i sin vagga. Sen före Mosaic och Netscape, Pyttemjuk Explorer, Opera, Chrome. Verktygen hette då Lynx, Gopher, Archie, med mera.
Kort sagt: Jag börjar bli gammal.
Fast jag har ju inte alltid varit gammal. En kort sammandragning av hur det blev såhär följer nedan:
Född 60, uppvuxen första 11 åren i Hagsätra, därefter tvångsremitterad till de norra förorterna. Tonår i vackra, somriga, hääärliga Sigtuna. Som är oändligt trist vintertid, men det gillar inte turistbyrån att man säger.
Jag gick på samma gymnasium som Kungen. Och Palme. Och en massa andra. Det var sådär. Många bra lärare och sjyssta kompisar. Men en aning mörkblå stämning. Och jag var ju inte blå då. Och inte nu. Och aldrig nånsin däremellan. Så jag stack ut lite.
Men det var inget särskilt med mig. Jag var nog ganska anonym. Kanske mest för att jag var sjukt blyg. Jo faktiskt. Jag var rätt duktig på gymnastik (det räknas inte som skryt när det gäller så gamla meriter) och var hyfsat skarp i tanke och tunga. Tror att det ”räddade” mig från att bli mobbad. Eller så var jag mobbad men för korkad för att fatta det.
Jag bidde scout. Och här har vi roten till det onda. Scouter ska ha scoutnamn, nåt som är typiskt för en. En lek med ord, nåt som hade med namnet eller utseendet att göra kanske. Men det var inget med mig. Bortsett från att jag var blåögd. OCH brunögd. När jag var yngre syntes det tydligt att jag hade melerade ögon, där det ena var mer blått och det andra mer brunt. ”Mixed colours” stod det i passet.
Michael ”mixed colours” Sjögren. Det blev Mixi som scoutnamn. Det är hyfsat många som kallar mig det än idag, kanske beroende på att jag perpetuerat det genom att ha använt det på nätet i snart 30 år. Men Mixi är ju nåt som alla vill heta och sålunda var det ofta upptaget av andra, mer ovärdiga individer. Jag är ju mer Mixi än de är! MYCKET mer!
Jag är f-cking Mixi+!
(anspelar på Gardells underbara show ”Queen of fucking everything”).
Mixiplus.
Men åter till dåtiden.
Jag var Baptistscout. Lite smygkristen på ett fruktansvärt operverst sätt. Sen konfirmerade jag mig i svenska kyrkan. Norrbo, Hälsingland. Fint så.
Och så gick jag med i kyrkans ungdom. Satt två år som ordförande i den lokala föreningen och var konfaledare. Så då var man ju rätt kristen. Och var oskuld. Halleluja! Nä, men så kan man ju inte ha det, så jag blev tillsammans med en konfirmand. Tvångskommenderad! Jag alltså, inte hon. Och hon var 15 år fyllda och jag 17. Det blev en kort historia. Men jag var åtminstone inte oskuld längre.
Jag gjorde vapenfri tjänst, mot bakgrund av min kristna övertygelse att det är fel att döda. Vi var ett 60-tal unga män som samsades om vår övertygelse. Fast en del av de där männen, som alltså kallade sig kristna, var ju liksom inte… va-ska-ja-säga… Äh, de var rediga idioter och menade att är man bara kristen på rätt sätt så får man framgång i livet. ”Livets ord”, hette församlingen de tillbad.
Och där någonstans väcktes jag. Ville jag verkligen dela gud med så sjaskiga inhysingar? Nej. Mitt kristna engagemang dalade men mitt tvivel ökade. Och efter några års vandring måste jag nog kalla mig agnostiker. Jag tror på något. Har bara inte bestämt mig för vad ännu.
Det känns ibland som att det vore skönt att ha något annat att tro på. Nån som kan ta skulden när jag faller. Nån som har makt att förändra livet (men som skiter i det, för att ”Michael, du måste själv ta ansvar”, alternativt inte ens finns).
Men vi backar lite. Jobb och sånt.
Jag jobbade i järnhandel, blev biolog, jobbade som receptionist, hemvårdsassistent, kallskänksbiträde, labassistent, dataredigerare, blev toxikolog, disputerade och bidde doktor i detta, flyttade till Holland på forskningsstipendium, kom hem, jobbade i kemibranschen, sedan läkemedelsbranschen och sen fick jag sparken.
Men det var helt rätt. Jag var helt fel ute och cyklade och förlorade mig i vårdnadstvist, verklighetsflykt och självdestruktivitet. Det är lite ironiskt att de där testerna som ska visa hur lämplig man är till en viss tjänst helt missar psykosociala aspekter. Jag klarade testerna galant och fick ju ett bra jobb. Det var verkligheten jag inte fixade då. Jag kraschade som Scandinavian Airlines Flight 751 i Gottröra.
Jag fattade bara inte då hur dåligt jag mådde. Då.
Sen snart 14 år kör jag taxi. Som en vän sa ”Du är nog bra för taxi, men är taxi bra för dig?”. Jo, det är helt ok. Jag mår bra, men jag tjänar ju inga förmögenheter heller. Det gjorde jag förut, när jag mådde som allra sämst.
Vårdnadstvist, ja.
Jo, jag gifte mig och vi fick två döttrar. Det var ett helvete. Ja, inte att vara pappa till två döttrar, det vara bara fantastiskt. Men äktenskapet var inte bra. Ibland var det fint. Men i snitt var det destruktivt. Vi var två människor som möjligen var och en för sig var OK. Men tillsammans blev vi…. inte bra, helt enkelt. Och min enda ännu kvarvarande sorg i livet är att jag inte har regelbunden kontakt med barnen. Det är lite av en Gordisk knut och jag vet inte var jag ska börja nysta upp den. Svärdet lockar mig icke. Jag är alltjämt pacifist.
Mitt nuvarande äktenskap är oerhört mycket bättre och värt att förbättra ytterligare. Jag har en fru och två bonusdöttrar och jag älskar dem alla.
Om jag har mer att säga?
Jo, men det är ju det jag har bloggen till. Och du är säkert trött redan.
Ha en bra dag
Michael 2019-06-06