Jag erkänner:
Jag fick fundera lite extra för att komma på nåt så helt apropåigt som ost. Men vi snurrar ju på i jul-Edamerns tid som väl är. Det är den där röda osten jag tänker på. Den med nåt rött klegg på, det som man inte ska äta. Inte heller vaxlagret som täcker resten av osten utgör nån kulinarisk höjdpunkt. Men var och en gör som den vill.
(här kunde jag ha skämtat till det med nåt om varannan edamernas, men jag lät bli)
Edamer är en ost med inte så mycket hål i. Det uppskattas, för hålen har ju inte mycket till smak och det är ju för smakens skull man lägger ost på vörtbrödet (annat bröd går också bra). Vill man ha hål som pålägg finns det billigare alternativ.
En del ostsorter består av nästan bara hål. En del grevéostar skrattar nästan åt en när man försöker täcka varje kvadratmillimeter av mackan med den. Sardoniskt.
Men det är lite som Sverige det där.
Landet är fullt av hål. Byhålor, inte minst. En del byhålor består i sin tur av hålor. Faktum är att vi i Sverige har nästan elvatusen hålor av rang. Och med rang menas att de i vart fall syns. Eller anas.
Gruvhål kallas de. De allra flesta gruvhål har tjänat ut sitt syfte och står (eller snarare sticker ner) numer som påminnelse om svunna tider då man ur dessa mangrävda gropar bröt järn, svavelkis, koppar, silver, zink, guld och bly. Plus en massa annat.
Men det var då det och nu är nu nu. Idag finns det bara 13 gruvor i drift i Sverige. Tio i norra Norrland, 1 i Dalarna, och två i Närke. (Siffrorna lär dock öka i och med ökad användning av andra alltmer värdefulla metaller.)
Hur många gruvhål det i genomsnitt går per byhåla är svårt att beräkna. Men jag vet att om man åker norrut mot Älmsta i Norrtälje kommun så kommer man fram till en skylt där det står Stabby. Där gör man korv. Och där har man gjort hål i flera hundra år.
Åker man in där det står “Gruvhål 3 km” så är det distansen till dessa gruvhål som avses. Inte deras djup. Det lär finnas ett femtontal övergivna gruvor utefter vägen.
Under den tid man bröt järnmalm där så transporterades malmen till ett bruk i Ortala (som, vad vi förstår av runstenar, har fått sitt namn efter Thorbiorn i Ulfdala).
Att inte känna till Ortala är förlåtligt. Fram till mitten av 1800-talet var just Ortala centralort kring Väddö. Det var dit båtar och färjor gick. Sista vaxholmsfärjan gick från Ortala så sent som på 1950-talet.
Väddö kanal, som skiljer Väddö från fastlandet, grävdes från början ut på order av Gustav Vasa. Sen steg landet och kanalen blev för grund.
På artonhundratalet kom “den svenska verkstadsindustrins fader”, engelsmannen Samuel Owen, med det första då nyssuppfunna mudderverket och grävde fram kanalen igen. Då blev Älmsta poppis på allvar och Ortala förpassades till rollen som dess norra förort.
So it goes, som Mr Owen nog hade sagt.
Gruvorna i Stabby var som en spottloska (eller 15) i havet i jämförelse med de gruvor vi har idag. Gruvorna i Kiirunavaara och Malmberget är världens största underjordiska gruvor. Men jag föredrar nog ändå Bolidens gruvor i Västerbotten, om det nu vore nåt slags tävling. Det har inget med malmen att göra.
Men jag älskar ju Västerbottensost.
Från Burträsk.
