Klockan är, snart, cirka 20:00 den 16/11 i Kiribati (Line Islands) i Stilla havet. Om man skyndar sig (nästan) rakt söderut till Tahitis huvudstad Papeete har man 24 timmar till av 16/11. De ligger nämligtvis på varsin sida av datumgränsen.
Till Tahiti kunde man dra när jag var liten. Eller snarare till Tjottahejti, vilket i och för sig var smeknamnet på en privat del av “helvetet” men som fått namn efter det äldre namnet på Tahiti: Otaheiti.
Tahiti upptäcktes av Europeerna under sent 1500-tal. Då hade sydostasiatiska båtfolk redan varit där i cirka tvåtusen år. Men det räknas ju inte.
Engelsmannen Sir Joseph Banks tyckte att brödfruktträden som växte på Tahiti skulle passa bra för att “utfodra” de afrikanska slavarna som bodde i Västindien. Så han föreslog en expedition och rekommenderade att James Cooks förre kapten William Bligh skulle leda den.
Tremastaren Bethia var från början byggt för kolfrakt men byggdes om för vetenskapliga expeditioner i Söderhavet. Då döpte man om det till HM Armed Vessel Bounty.
Eller Bounty, kort och gott.
1789 gick Bounty mot Tahiti för att lasta på krukor med brödfruktsplantor. Resan gick via Godahoppsudden, eftersom att ett flertal försök via Kap Horn misslyckats.
De fick lite andrum på Tahiti, faktiskt nästan ett halvår. Under den tiden uppstod tycke mellan manskapet ombord och de fagra Tahitiorna. Till och med barn uppstod.
Tycke uppstod däremot inte mellan kapten Bligh och hans besättning. Han körde med härskartekniker och vuxenmobbing och till slut blev de så förbannade på honom att de gjorde myteri. På Bounty!!!
Myteristerna slängde Bligh och hans polare i en jolle och drog vidare. Lite trist att man “glömde” informera de tahitiska kvinnor och män som då befann sig ombord att det var “avstigning för samtliga passagerare”. De blev således kidnappade.
Myteristerna seglade mot Timor och Bligh paddlade till London för att skvallra om vad som hade hänt. Bounty och dess myterister blev således villebråd för den engelska flottan.
Bounty-myteristerna flydde vidare, med lite proviant och med mycket dålig koll på geografin. De hamnade på den pyttelilla ön Pitcairn, som ligger in the middle of nowhere. På riktigt.
Pitcairn hade blivit upptäckt av engelsmannen Philip Carteret två decennier tidigare. Eller snarare av den 15-åriga skeppsgossen som hette… Pitcairn.
Carteret plottade in öns position med lika dåliga instrument som precision. När James Cook några år senare skulle besöka ön fanns den inte där. Ön var iofs kvar på samma ställe. Captain Cook var däremot 33 mil fel.
Och kanske var det tur för myteristerna. De hade börjat bosätta sig på ön. De “gömde” Bounty genom att bränna och sänka den i en vik som de lämpligt nog döpte till Bounty Bay (lustigt nog upptäcktes vraket av resten av världen först 1976).
Det var först 1808 som ön Pitcairn återupptäcktes. Den enda myterist som då fortfarande levde hette John Adams. Det övriga manskapet och en ansenlig andel av tahitierna hade dött av sjukdom eller dödligt våld. På den vägen är det.
1838 blev Pitcairn en brittisk koloni. Samma år blev Pitcairn det första territoriet i världen med kvinnlig rösträtt.
Nu har den “vita” mannen (inte exakt samma vita man hela tiden) bott där i tvåhundrafemtio år, men framtiden ser dyster ut. Som mest fanns där 250 invånare, men just nu är det bara 35 kvar. En tredjedel av männen, eller hälften av alla vuxna män, har blivit dömda för våldtäkt. Det gäller bland andra de två senaste borgmästarna på ön.
…..
Så fruktansvärt deprimerande det är med kunskap ibland. I synnerhet när den är så torr.
Jag tröstar mig med en chokladbit.
En Bounty.
