Jag vet inte hur lång Samuel Langhorne Clemens var när han levde, men jag är ganska precis hälften så lång som hans pseudonym var djup, det vill säga 178 centimeter. En bra dag med råg i ryggen.

Enligt sin egen utsago tog sig ovannämnde Samuel pseudonymen Mark Twain efter att han i sin ungdom jobbat som lots på Mississippi. Mark twain motsvarar nämligtvis det djup som krävdes för att hjulångarna skulle kunna ta sig fram över Mississippis gyttjebottnar och grund. Vilket alltså motsvarar två famnars djup. Som en gnutta språkroad anar jag ett etymologiskt samband med nederländska twee, vilket betyder två.

Som snäppet äldre blev Mark Twain en av USA:s främsta författare och humorister, med verk som Tom Sawyers äventyr (1876) och Huckleberry Finns äventyr (1884), bland många andra. Han var dessutom en idog förkämpe mot orättvisor och amerikansk imperialism (om han inte var motkämpe för dessa?).

En kuriositet rörande hans levnadsbana är hur den matchade kometen Halleys uppgång en novemberdag 1835 respektive dess fall en aprildag 1910. Han förutspådde själv att han skulle dö nästa gång den var planerad att dyka upp men missade med en dag.
So it goes.

Rent ekonomiskt var Mark Twains liv en berg-och-dalbana, eller snarare som en kryssning mellan djupa avgrunder och lömska grynnor. Han varvade hyggliga inkomster från skrivandet med dåliga investeringar. Han sökte och fick flera tekniska patent godkända. Han var tidig med att förespråka fingeravtryck som forensisk metod.

När det gått riktigt illa erbjöds han konkurs och nollställning av sina skulder, men han fick i sista sekunden hjälp att hitta en helt annan kurs än kons.

Till slut blev Mark så gammal att tidningar trodde han var död. Han lär ha bemött detta med orden “Ryktet om min död är starkt överdrivet”. Egentligen skrev han “The report of my death was an exaggeration” (han kunde ju inte svenska). Men det är inte lika catchy.

En diametral motsats till att dementera sin egen bortgång är att fejka den. Detta gjorde den svenske journalisten, författaren och poeten Victor Arendorff. Han räknas som en av de första Klarabohemerna.

Detta sällskap av kulturarbetare bodde eller verkade i kvarteren runt Klara kyrka i Stockholm. På den tiden, fram till 1960-talet och före klararomantikens kollaps, låg tidningarnas “officiner” där, centralt och nära händelsernas centrum. Numer bor de flesta redaktioner på nätet. Lite närmre. Mycket tråkigare.

Nämnde Victor var hängiven syndikalist men skrev under en tid reportage för Stockholms Dagblad om kungligheter. Det bar honom så emot att han sedermera började skriva för tidningarna Brand och Arbetaren. En kort promenad över gatan, men ett monumentalt steg, ideologiskt sett.

Att försörja sig som poet och vänsterjournalist var svårt. Victor skuldsatte sig lite varstans och blev tidvis hemlös. Lite ironiskt att han tidvis fann sin nattkvarter i Hagaparken, ett stenkast från kungafamiljens dåtida residens.

Å andra sidan hade han gratis bostad det halvår han satt på Svartsjöanstalten för lösdriveri.

För att få in lite extra cash skrev han i DN att författaren Victor Arendorff hade gått bort. Han fick till och med betalt för dödsannonsen. Och några dagar senare cashade han in pengar när han i tidningen Arbetet visste att berätta att Victor Arendorff återuppstått.

Man får inte vara dum.

Lika fattig som han var i livet, lika uppskattad var han av sina Klarabröder. Hans vän Nils Ferlin skrev dikten Och sången “Kuplett” till hans ära långt innan dess.

Så här går den:

Kuplett

På Arendorffs tid
då var himmelen vid
då var stjärnorna nära att se.
Det var glädje och skratt;
blev man haffad en natt
var de’ ingenting särskilt me’ de’.
Det var uppåt, det kan jag förkunna,
fast man bodde ibland i en tunna.
Och man frös och man svalt
men man klarade allt.
De’ var ingenting särskilt me’ de’.

Nu är tillvaron hård
så på gata som gård,
så på krog som på pilsnerkafé.
Man får sitta så tyst
som ett trä och en byst:
kan ni se något särskilt i de’?
Nej, på Arendorffs tid fick man andas
och med grevar och friherrar blandas.
Var man dum i sin trut
ja, så åkte man ut:
De’ var ingenting särskilt me’ de’.

Det var lustiga år,
men med slätkammat hår
nivelleringen gjorde entré.
Och så blev det så här:
vi är lika som bär.
Kan ni se något särskilt i de’?
Folk betalar sin skatt och är snälla
fastän inte ett skvatt originella.
Nu är tillvaron platt
som en nedsutten hatt.
Ja’ ser ingenting särskilt i de’.

Ja, man lever och tär
på den kropp som man bär,
och så ligger man där ett-tu-tre.
Och så fraktas man bort
i en billig transport.
De´ är ingenting särskilt me´ de´.
Om en fågel en drill ville drilla
vid ens färd var det inte så illa,
men om prästen är skral
och drar in på sitt tal
är de´ ingenting särskilt me´ de´.

========

Victor Arendorff gav sig ut i livet under “många kulörta lyktor” men gick bort i armod på Stureby sjukhem 1958.
De va ingenting särskilt me´ de´.

Att dementera sin bortgång eller fejka den?
Jag föredrar att undvika den.