Min första “hjälte” jämte Herkules Jonsson var Artur, kung av Brittanien på jättelängesenhundratalet (400- 500 AD).
Artur var en liten väpnargosse som drog svärdet Excalibur ut ur den klippa där trollkarlen Merlin tidigare hade kört ner den med en osande ed och en hemlig trollformel. Bara den värdiga kunde dra svärdet ut stenen, enligt legenden, och skulle därmed bli kung av Brittanien.
Som kung samlade Artur ihop cirka 150 lyckligt lottade riddare till rådslag – och kanske tårta – runt ett bord. De blev “Riddarna av det runda bordet”.
Herkules (barnet i teveserien) och kung Artur har det gemensamt att de sannolikt aldrig funnits. Och att trollkarlen Merlin funnits är lika troligt som att jultomten finns (nu ryker mina julklappar).
Det runda bordet lär dock finnas upphängt på en vägg i Winchester. Varför runt? Pja, varför inte? Genom sin rundhet undvek man avundsjukan av att sitta på kanten och inte få vara med och bestämma.
Bordet, gjort av massiv ek. är sex meter i diameter. Det innebär att omkretsen är cirka 20 meter, vilket innebär att om alla 150 riddarna skulle sitta där samtidigt så skulle de i genomsnitt få 13 helt egna centimeter att sitta vid.
Förmodligen var det som en vanlig förening med många medlemmar, men vid årsmötet är det bara tio procent som närvarar. Såvida det inte serveras plum pudding.
När jag växte upp hade vi bara fyrkantiga bord att äta vid. Istället hade vi ibland en sån där matkarusell i massiv teak mitt på bordet. En 餐桌轉盤, som kineserna utrycker det. På engelska heter det “Lazy Suzan”.
Lata Suzan?
Enligt en version hade Thomas Jefferson, USA:s president. en dotter som var både lat och hette som hon då gjorde. Så han uppfann en snurrplatta att skicka maten på. Fast egentligen snodde han nog idén från fransmännens “étagères”.
Den kallades också -på den tiden – för en dumb waiter (dumbwaiter). Lite tvetydigt. En dum servitör? En servitör som serverar de dumma? Nej, men en stum servitör. Säger inget. Snurrar bara på sig på kommando.
På den tiden, ja.
En dumbwaiter blev senare en mathiss. Smart idé om man har flera våningar och inte vill plåga sin serveringspersonal att bära mat uppför en massa trappor. Inget för hyreshus alltså.
Fel!
Sven Gottfrid Markelius (1889 – 1972) var en svensk arkitekt (funkis) och designer av rang. Han designade Sverigehuset och tredje Hötorgsskrapan, bland mycket annat. Han var Stockholms stadsarkitekt på 40- och 50-talet.
Tillsammans med svenska Nobelpristagaren (i fred 1982) Alva Myrdal designade han kollektivhuset Fågelbärsträdet 13, John Ericssonsgatan 6 vid Norr Mälarstrand i Stockholm. Huset uppfördes 1935.
I bottenvåningen fanns ett dagis där de i huset boende kunde förvara sina barn medan de arbetade järnet. Där fanns också tvätteri, städcentral mm. Det fanns självklart ett storkök längst ner och från detta storkök gick stumma servitörer (dumbwaiters, dvs mathissar) upp till lägenheterna i huset.
Mycket av funktionaliteten är borta men det finns ett café i bottenvåningen och där går nog hissen ända upp. Petite France har vunnit pris för att vara Stockholms bästa café. Och man kan fortfarande beställa och få sin mat levererad med mathiss. Eat your heart out, Foodora.
Undrar just om Madame Mim jobbar kvar. Det vore magiskt.
