En gammal vits om Ekenkisen (Stockholmaren) som skulle handla i feskekörka i Göteborg.
“Har ni reker? “
“Reker?? “
“Ja såna där man eter”
“Maneter??? “
Maneter, ja.
Märkliga varelser. Jag kom att tänka på dem när jag fann ett foto av en gammal kursare/kurserska. Så länge sen…
Vi sam bara genom ett hav av medusor, med mareldens kalla blå sken på behörigt avstånd. Ofarligt, ity hon, kursaren, var varken slemmig eller kallblodig. Hon var inte heller maneater (ifall nån undrar).
Maneter är inte kallblodiga. De är inte alls blodiga. De är så kallade Nässeldjur, antagligen för att en del manet-arter har tentakler med giftceller, likt brännnässlornas smärtande hullingar.
De är egentligen otroligt enkla som organismer. Typen kallas coelenterata. Det betyder typ ihåliga inälvor. Rena grekiskan och romantiskt så det förslår. Ett annat namn är tvåskiktsdjur. Som jämförelse är vi människor treskiktsdjur. Inte mycket till tröst med bara 50% fler skikt.
Den genomsnittliga, och ofta snudd på dito -skinliga maneten består av ett övre cellager, epidermis (utanpåhud), en “insida” med celler, gastrodermis (maghud) och så en gelé däremellan.
Runtom kanten, liksom runt “munnen” mittunder dinglar det tentakler. Dessa används för att fånga småfisk och annat godis och föra upp det till munnen. Hos en del arter är tentaklerna giftiga så att de små offren inte kan göra motstånd.
Den där gelén i mitten kallas mesoglea och innehåller 150% vatten (ok, jag överdriver lite) och kollagen, som är proteiner. Det funkar bra så länge de är i vatten. I torra luften blir de platt intet.
De flesta manet-arterna har två utvecklingsstadier: MEDUSORNA, som är de där paraplyerna man ser i vattnet (och som förhindrar mänsklig reproduktion 🙄) och så POLYPERNA som är som små minidisc som fäster sig på fast underlag. Där sitter de och reproducerar sig asexuellt, dvs de ynglar av sig på egen hand.
Medusa? Sannolikt har de fått det namnet för att tentaklerna påminner om Medusas “hår” (Ja, det var hon som blev våldtagen av Poseidon.) Medusorna försökar sig sexuellt. Men jag tror inte att de har roligt för det, de följer bara med strömmen.
Eftersom maneter är groteskt näringsfattiga har man tyckt att de är en återvändsgränd om man ser till näringskedjor. Det var fel. De är ju så otroligt många och många maneter små bildar en åtminstone hyfsad måltid för sjölevande djur. Och för japaner.
(ett oväntat sidospår inträder här : de, sjödjur som äter maneter måste ju bli väldigt kissnödiga av allt vatten. Hur gör djur?)
På engelska heter maneter Jellyfish. Geléfisk. Man kan förledas att tro att de skulle innehålla gelatin eller åtminstone pektin. Men nä. Det är bara kraftigt utspätt kollagen. Och utspätt vatten. *tjatar*
Geléfiskar som man köpa i välsorterade godisaffärer innehåller mest socker och gelatin. Det gör den amerikanska delikatessen Jello också. *spår av ironi kan skönjas*
Det gäller att hålla isär dessa begrepp.
Manet är exempelvis inte nödvändigtvis en fransk konstnär.
Maneter är inte tilldragande, till skillnad från magneter.
Maneter må vara jellyfish men är inte geléfisk.
Jello är inte gott på alla ställen.
Och slutligen svaret på den fråga ni alla så länge velat ställa men aldrig riktigt vågat:
Nej, det hjälper verkligen inte att kissa på nåt ställe där din kompis eller tilltänkta partner har blivit stungen av en brännmanet.
Och faktum är att det är en jäkligt dålig raggningsreplik. Testa istället med följande som ger napp direkt.
“Hej. Du är det vackraste treskiktsdjuret här ikväll. Vill du hänga med hem? Jag har ett akvarium.“
Frisyren kallas jellyfish cut
