Redan de gamla grekerna trodde att de levde i nutiden. Eller åtminstone under romartiden, som var den tid som delvis kom efter dem.
Romarna körde med vagnar som drogs av fyra hästar och som var öppna baktill. De kallades Quadrigae, efter antalet ok ekipaget hade, dvs quadri (fyra) och iugum (ok). Den grekiska förlagan hette τέθριππον, téthrippon, efter antal hästar. Som var fyra. (Δεκαέξι πόδια, dekaexi podia skulle betyda sextonfoting, men det förslaget röstades bort i sann grekisk demokratisk ändå).
Den som anförde fyrspannet, i tävlingar och i krig, kallades quadrigarius: den som håller tyglarna till fyra ok (OK?). Fast numera skulle man väl kalla dessa hästkrafternas betvingare för kuskar. Efter den ungerska staden Kocs, såklart.
1636 instiftades det svenska postbärarsystemet, på uppdrag av rikskanslern Axel Oxenstierna, i form av postbönder som bodde på posthemman. Dessa hade i uppdrag att vara standby. När de hörde posthornet ljuda visste de vad klockan var slagen. Då skulle de vara beredda att med nyvattnad och utvilad häst ta över budkaveln och rida vidare genom snörök och storm.
Dessa posthemman låg ganska tätt utmed allfarvägarna, vanligtvis var det cirka 2 mil emellan. Halva det avståndet var också den distans ett postbud skulle kunna avverka på två timmar. I annat fall fick denne sparken, vatten och bröd i åtta dagar (vem som vikarierade under tiden förtäljer icke historien).
Men alltså… Det är fem (5) km/h. Det är nästan P-böter på det.
I vilda västern införde man diligenser för post och personbefodran, från franskans “voiture de diligence”. Snabbt fordon. Med tiden ersattes diligenser av tåg med postvagnar. De gick som på räls och var inte alls lika lätta att råna.
I Europa körde man fortfarande med postbefodran med droskor, dvs häst och vagn. Ordet droska kommer för övrigt från ryskans drozjkij, som betyder “hyrd skjuts”. Droska passar även in på taxi. Och “chauffören” är egentligen en eldare på ett ångdrivet tåg.
Det är rörigt nu. 🙄
I Belgien fanns en lag som förbjöd kusken att stiga av postvagnen när den passerade ett värdshus på vägen. Lite tufft, kanske.
Å andra sidan var det – enligt sägen – en värdshusägare och bryggare som kom på att servera de arma och törstiga kuskarna öl där de satt i kuskbocken. Men de kunde ju inte sitta med ett ölglas i handen, ifall hästen skulle få för sig nåt. Skena eller på annat sätt spåra ur.
Bryggaren konstruerade därför en klyka som man kunde sätta fast i droskan (eller i sadeln). Och glaset som blåstes i form av ett timglas passade som hand i handske.
Pawel Kwak drev sitt värdshus med tillhörande bryggeri under Napoleonkrigen vid förrförra sekelskiftet. Nästan tvåhundra år senare återlanserades ölet och glaset med tillhörande träställning.
Ölet heter Kwak. Och ställningen passar bara till det glaset som designats för just det ölet. Att dricka ett annat öl i den ställningen eller glaset är hädelse, eller Kwaksalveri.
Drick ölet med vördnad och tänk på att dagens postpersonal inte har samma möjlighet att unna sig en god bira under utdelningen.