Grundat om bryggor, industrihistoria, glass och hornsimpa.
(lång text men med hyfsad faktakvot)
På grund av långgrund vik byggde man utifrån Rättvik en 628 meter lång brygga ut till ön som 1895 blev angöringplats för ångaren S/S Rättvik, där S/S betyder Steam ship. Den gick i trafik mellan Leksand och Rättvik fram till nån gång på femtiotalet, oklart exakt hur länge. Mot bakgrund av långbryggans förmodade begränsade kapacitet kanske det främst var fråga om passagerartrafik. Nån som vet?
Numer trafikeras den av M/S Gustaf Vasa (M/S är Motor Ship) och S/S Engelbrekt.
Den förra byggdes 1876 som S/S Gustaf Vasa och gick med folk och gods mellan Gråsta i Orsa norr om Mora och Insjön (orten) i söder. Den senare hette från sin tillblivelse 1866 S/S Mora, men döptes 1903 om till S/S Engelbrekt. Dess historia är spännande, men ni får googla själva.
Dessa fartyg, bland flera andra som gått i kvav eller kvävts av tidens anda, byggdes mot bakgrund av den tilltagande industrialismen.
Nerströms Dalälven växte malmbrytningen, men för att kunna förädla malm till metall krävdes masugnar och dessa måste ha mat, det vill säga ved. Man måste helt enkelt mata masugnarna med ved som kom uppströms ifrån.
Vid Älvmötet I Djurås, söder om Leksand och Insjön, flyter Österdalälven ihop med Västerdalälven. Den senare har ett högt flöde, ett flertal strida strömmar och går delvis i ren obygd. Absolut trevligt att paddla nerströms i. Absolut inte segelbar uppströms.
Österdalälven var däremot mer tacksam för godstransporter på vatten. Med ångmaskin eller dieselmotor funkar det bra hela vägen mellan Insjön och Orsa.
(En parentes om Insjön:
Den hette från början Ålbyn, men eftersom poststationen låg vid sjön Insjön bytte orten namn. Från Ålbyn kom Johan Petter Åhlén och Erik Holm som startade postorderföretaget Åhlén och Holm, som sedan blev kedjan Åhlén och Holm och som numera heter bara Åhléns. Även Clas Ohlson startade där som postorderföretag, butikerna kom 1991. )
Den tidens fartyg gick främst med gods, ved främst, från Orsaskogarna nerströms över Orsasjön och Siljan, förbi Leksand och ner till Insjön. Och någotsånär tommare tillbaka.
När järnvägen bit för bit lades allt längre norrut förlorade den vattenledsburna godstrafiken sin betydelse. Fartygen duger numer gott för turism.
Gott nog, om man väl gått ombord finns det gott om bord. Åtminstone två. Styrbord och babord.
Idag tar det en timma och tre minuter med bil från Insjön till Mora. Med bil. På den tiden tog det tolv timmar med droska och ångfartyg. Att droskan sen rymde max fem passagerare bidrog inte till flödet.
Åter till långbryggan i Rättvik.
Den är alltså med sina 628 meter världens längsta insjöbrygga. Vid slutet av 80-talet var bryggan i så dåligt skick, svårt sargad av vinterisar, väder och vind, att man beslöt att den skulle restaureras. Man samlade ihop pengar från allmänhet och lokala entreprenörer och på Svenska flaggans dag/Sveriges nationaldag 6/6 1992 invigdes den nya bryggan.
Längst ut kan man köpa Rättviksglass och hade vi levt för hundra år sen hade man istället kunna bada i det kallbadhus som då låg på platsen. Det revs 1930.
Rättviken är väldigt långgrund. Men i Siljans djup på cirka 120 meter, halvvägs till motsatta sidan, finner vi en spännande relikt av tider som varit. Hornsimpan. Den skulle egentligen inte finnas där men den har liksom fastnat i den djupaste delen av Österdalälven (Siljan) och som population anpassat sig.
Från det grunda till det djupa på tio minuter.
Glad midsommardag.
