Detta är ett låååångt inlägg som tagit tid att plita ihop. Läs med självbevarelsedrift. Om du orkar 😋
Det handlar om en hund som heter Nipple… typ.
Radiokanalerna har musikredaktioner som bestämmer utbudet, dvs vad vi vill lyssna på… men redaktionerna är naturligtvis oberoende från skivindustrin. 😏
Globalt utgörs musikmarknaden till 71% av de fem största bolagen. Ett av dessa heter Sony, precis som en av mina gamla klasskompisar. De har drygt 22% av musikmarknaden och kammar därmed hem en hedrande tredjeplats.
Sony hette naturligtvis inget så enkelt från början. Grundarna Masaru Ibuka och Akio Morita startade sitt elektronikföretag i maj 1946, i efterdyningarna av andra världskriget. Deras firma hette då “Tokyo Tsushin Kogyo Kaisha”, vilket betyder トキョ つ新 湖魚 会社 eller Tokyo Nya Sjöfiskföretag (enligt Google translate). Försök att sälja in ett sånt namn globalt. 1958 bytte de namn till Sony efter att ha testat några andra varianter.
När jag växte upp sa man skämtsamt “Made in Japan” om sämre produkter. Gällde det japanska bilar så kallade man dem riskokare.
Riskokare var också faktiskt Sonys första produkt. En som man kokar ris i, inte kokar av ilska i (dvs en rostig japansk bil). Och vad äter man till ris? Sjöfisk såklart. Och då får man Sushi.
På 50-talet började man bygga bandspelare och efter tillstånd från Bell Labs började man använda transistorer i sina produkter. Tio år efter riskokaren, dvs 1955, kom så transistorradion som man kunde stoppa i sin kimonoficka. Om man är en kimonoflicka.
The rest is – som man säger – history. Sony låg bakom diverse walk-persons, CD-formatet, kompaktkassetten och snabbriset (det sista var nog fri fabel). Listan med deras patent är längre än denna text.
Man har evolverat långt bortom riskokandet. Men mycket har med ljud att göra.
Men dags att backa bandet drygt 160 år.
En april-dag 1857 sägs vara dagen då bokförsäljaren Édouard-Léon Scott de Martinville uppfann den första ”fonoautografen”. Den kunde man spela in ljud på genom att ljudvågorna registrerades på en sotad cylinder. Men man kunde inte spela upp. Snacka bortkastat.
Den amerikanska uppfinnaren och patentören Thomas Alva Edison tog upp tråden och uppfann fonografen, en cylinder man dessutom kunde spela upp ljudet på. Yay.
Året var 1877. Det var faktiskt samma år som den tyskfödde immigranten Emile Berliner (från Hannover) flyttade till Boston, där han började jobba för Bell telephone company, som sen blev Bell labs (se ovan). Tio år senare hade han kommit på hur dumt det var att spela in ljud på en CYLINDER. Mycket lättare att göra kopior om man plattar ut cylindern till en eh… platta. Så föddes det som som skulle bli grammofonen. Dock… I början användes grammofonen för att spela in tal, inte musik.
Ett sidospår är att Berliner också uppfann förlagan till helikoptern (om vi bortser från Leonardo da Vincis skisser), explosionsmotor med roterande cylindrar, mikrofonen, etc. Och ljudisoleringsplattor, ironiskt nog.
Berliner startade United States Gramophone Company, Deutsche Grammofon (still going strong) etc.
För att få snurr på skivorna gick Berliner ihop med ingenjören Eldridge R. Johnson. Johnson grundade 1901 Victor Talking Machine Company, som 1929 blev RCA Victor (Radio corporation of America).
1898 startade Berliner The Gramophone Company Limited I London. Det var de som låg bakom etiketten His Master’s voice.
Husses röst?
Den engelska målaren Francis Barraud hade målat av en hund som satt vid en cylindergrammofon lyssnandes på sin husses röst. Barraud försökte sälja tavlan till Edison-Bell men fick nobben. Så han gick vidare till The Gramophone Company som tackade ja, under förutsättning att Francis ersatte cylindergrammofonen med en skivspelare av Berliners slag. Sagt och gjort.
His Master’s Voice blev del av RCA Victor som gick in i EMI, och sen ur igen. 1985 köptes RCA av General Electric (GE), ironiskt nog med tanke på att grundaren Edison hade pushat för cylindergrammofonen.
GE sålde RCA till Bertelmanns som bildade BMG. Anno 2004 slog BMG och Sony ihop sina musikdelar till Sony BMG.
Numer heter företaget Sony Music Entertainment.
Men vad hette egentligen den där hunden som lyssnade på sin husses röst?
Han hette Nipper. Men på japanska blir det såklart… Nipple.
