Långt och trist. Hoppa!!!
En kort sekund tänkte jag skriva några kloka ord om allemansrätten, men det är ju nödvändig kunskap. Så, bort det!
På den gamla goda tiden, långt före Facebook, wazzupp och X, bestod “Stockholms stad” av 14 öar (Stadsholmen, Södermalm, Långholmen, Reimersholme, Lilla Essingen, Stora Essingen, Kungsholmen, Riddarholmen, Helgeandsholmen, Strömsborg, Skeppsholmen, Djurgården och Beckholmen) + trenne Årstaholmar. Ont om broar var det gott om.
Därför kallas Stockholm för Nordens Venedig. Epitet “The capital of Scandinavia” (lite kontroversiellt) hänger med för att den ligger mitterst av alla nordiska hufvudstäder. Köpenhamnarna har iofs en annan åsikt.
Från Stadsholmen/staden mellan broarna (det vi sedan 1980 officiellt kallar Gamla stan) kunde man iofs gå till vart man nu skulle. .. eller så kunde man bli bli rodd . På 1500-talet fanns nämligen inte bussar eller tunnelbana och taxi fanns ännu icke att skåda. Däremot fanns det ju vatten att ro på. Och det gjordes – mot betalning – från 1400-talet och framåt.
De flesta turer gick från Skeppsbron, men även runtom utefter Stockholms kajer vid Mälaren och Saltsjön kan man se trappor ner till det stora blå. Dessa var angöringsplatser för roddbåtarna.
Nordens Venedig har aldrig haft mustaschprydda Gondoljärer men förmodligen en hoper mustaschprydda och – enligt uppgift – mindre pryda rodderskor.
Dessa “Roddarmadamerna” utgjorde sitt eget skrå i Stockholmstrafiken. De var kända som rå-barkade damer med mustigt språk och kärv attityd. Knappt hälften av dem var ensamstående (och därmed enastående). De som var gifta jobbade för att deras mäns inkomster inte räckte till att försörja fru och elva barn. Kanske var det därför dessa bistra “ragator” inte syntes till på stadens gator? Kanske var de på regattor?
Kunde man inte betala för turen kunde man bli avslängd i Nybroviken, för att ta ett exempel. Ingen charmskola direkt. Swisch fanns inte heller och plastkort låg inte ens i nån vagga. “Sätt upp det på mitt konto”? Förmodligen inte det, nej.
Men det var nog ändå rätt billigt. 3 riksdaler för en tur till ut i skärgården, till Landsort. Varifrån vet jag inte, det förtäljer inte historien. Jag öppnar inte taxidörren för mindre än femtio spänn.
Under tidigt 1800-tal började arbetssökande folk säsongspendla till den allt större staden. Folket från Dalarna blev särskilt populära för att de var arbetsamma och “mysiga”.
Detta skulle visa sig även bland roddarna.
De barska roddarmadamerna med sina tunga flytetyg fick konkurrens av kullorna från Leksand. De senare rodde snipor (eller snodde ripor?), de var starka och snälla(re) och såg vänare ut i sina Leksandska sockendräkter. Kan man ana.
1844 blev ett bråkigt år, inte minst i den “trånga” Karlbergskanalen. På ena sidan de klassiska roddarmadamerna, som fajtades med årorna, och på den andra sidan de väna små kullorna som slogs för glatta livet med sina verbala smockor (OK, här skarvar TS lite). Kullorna vann på “row over”. Sniporna vann mark även till sjöss
1848 var roddbåtarna, och sniporna, i princip ersatta av nåt mycket modernare: Vevsluparna. De kallades också kullslupar efter de kullor som vevade axeln. De funkade lite som hjulångare, fast utan ånga, med skovelhjul som drevs av en axel som vevades av fyra kullor. De var kulldrivna.
Sluparna gick jämnare och det påstås att kullorna var näpnare och lättare att tas med. Allting är relativt.
Det fanns faktiskt ett slags föregångare i rörelse mellans Roms sju kullar, båtar drivna av tjurdrivna skovlar. Men nog om Rom nu… och tjurigheten stod väl de gamla roddarmadamerna för, kan man tänka.
Det blev en kortvarig glädje. Under slutet av 1800-talet hade även dessa vevbåtar ersatts av ångslupar.
So it goes.
Kronprins Oscar gillade vevsluparna såpass att han till deras dyrkan diktade en sång. Sött men nördigt.
Och nästan lika nördigt är att jag sitter i sena natten och berättar om nåt ni förhoppningsvis aldrig kommer ha användning av. Grattis till oss alla.
Don’t get me started on dikdalb.
