När jag var liten gosse gillade jag den franska serien om gentlemannatjuven Arsène Lupin. Visserligen kunde jag inte franska men jag förstod tillräckligt för att skratta på rätt ställen. Det finns numer en serie som bara heter Lupin. Den är också bra och nu fattar jag till och med franskan. Omar Sy är en fantastisk skådis.
Vi har idag en helt annan Lupin att oroa oss över. Växten. Lupinus sp. Totalt finns typ 200 arter av lupinsläktet, varav två verkar ha kommit hit för att stanna. Båda dessa är trädgårdsrymlingar, likt den namne tjuven som rymde från polisen.
Blomsterlupinen flydde från nån skånsk trädgård under sent 1800-talet och är den vi ser mest av utefter våra dikeskanter.
Sandlupinen, även kallad Nootka- eller Alaskalupin, syns också emellanåt, med sina mer klarblå blomställningar. På (eller i landet) Island infördes arten för dess förmåga att binda jord och därmed förhindra erosion (Eurovision förhindrar den icke). Den har dock numer “overstayed its welcome” (Stóð yfir velkomin?), dvs gjort sig överdrivet hemmastadd. Islänningarna jobbar för att kraftigt begränsa den.
Lupiner är ärtväxer (familjen Fabaceae ) och likt andra medlemmar i familjen är de duktiga på att binda kväve och kan dessutom laka ur fosfater ur kargan mark. Fantastiska egenskaper och bra jordförbättrande egenskaper.
Det låter för bra för att vara sant, men tyvärr har myntet några baksidor.
Lupiner älskar sol och värme, vilket de ofta finner längs vägarna. Det är ingen hög vegetation i dikeskanterna. Det är därför vi mest ser dem där. De växer dessutom med fördel på sandig och mager mark, vilket ger dem en evolutionär fördel gentemot andra växter.
Däri ligger roten (sa jag att de har långa pålrötter?) till problemet. Lupinerna sprider sig och tar över från inhemska arter. I grannlandet Finland klassas Lupiner som INVASIVA arter som måste bekämpas.
I Sverige säger vi “Men de är ju så himla vackra”, alltmedan lupinerna i lönndom planerar att invadera varje vägmeter de kan, inte minst i Norrbotten där den ännu inte slagit sig till rot.
Och de ÄR vackra.
Dock kan en varning vara på plats. De ludna fröna kan vara lockande för barn att äta. Dålig idé. De innehåller en massa alkaloider som är giftiga. Barn vill man eventuellt gifta bort. Inte förgifta. (I alla fall inte ens egna).
Sverige har inte – ännu – satt upp Lupiner som invasiva arter. Men det är en tidsfråga. Vill du redan nu minska spridning av Lupiner så gå ut med lie och slå av dem innan de blommar. “Slaktavfallet” är näringsrikt och läggs med fördel på komposten.
Namnet lupin kommer för övrigt från latinet och betyder varg. Om ni undrar. När man pratar om skyddsjakt på varg så kan ni ju alltid säga att ni har sett varg i diket.
Ni ljuger ju inte… så mycket.
