Tulkört.
Det svenska artnamnet manar till eftertanke. T-Ulk, men inte som fisken kotlettfisk som – för den goda smakens skull – säljs i fiskdisken med borttaget huvud (fisken, inte disken). Snarare ulk som lätet man gör när man pratar med “Ulrik”. Och kanske skulle man känna för att ulka sig vid åsynen av ett avhugget fiskhuvud. Det är en smaksak.
Tulkörtens latinska namn är lite mer omskrivande. Släktnamnet är Vincetoxicum, dvs något som besegrar (vince) giftet (toxicum). Artepitet hirundinaria hänvisar till svalor. Enligt hittills obekräftade källor ska det vara för att frökapslarna liknar svalstjärtar (jmg foto).
Hur besegrar man giftet? Jo, man intar tulkört för att örten innehåller giftiga glykosider med emetisk verkan. De framkallade alltså kräkningar. Och har man tagit gift är kräkning ibland det bästa sättet att tömma tarmarna på gift.
Meeeen en allvarlig VARNING är på sin plats: att framkalla kräkning då någon intagit misstänkt gift kan vara helt fel, eftersom toxiska substanser, exempelvis organiska lösningsmedel, kan hamna i lungorna istället. Dumt! Kontakta ALLTID giftinformationscentralen vid misstänkt förgiftning!!!!
Att äta gift för att bli av med gift kan förefalla paradoxalt. I sanningens namn kan tilläggas att även tulkörtens rötter används för att framställa en antidot mot ormbett. Det stämmer bättre överens med artens klassificering i underfamiljen Asclepiadoideae . Asclepius var nämligtvis läkekonstens gud i den grekiska mytologin. Hans dotter hette Hygieia. Man anar ett samband.
Hel och ren.
För övrigt trivs tulkörten på magrare men kalkrikare mark där de flesta andra växter hade kastat in sin handduk för länge sen. Om nån undrar.
Asclepiadoideae var ordet, sa Bull.
