För ett litet tag sen blev jag kallad idiot. Mot bakgrund av vem avsändaren var så tog jag det som en komplimang, men jag lovar att det var INTE så det var menat. Man kan vara idiot på flera sätt. Ordet är gammalt som gatan… en väldigt gammal och grekisk gata. Idiot betyder nämligen “egen”, i motsats till offentlig. Det är helt Okej. Jag förblir gärnast egen.
Och jag vill alltid förbli nyfiken.
Häromdagen börjeade vi helt oförhappandes prata om Stockholms malmgårdar. Det fanns, från mitten av 1600-talet och framåt, 38 stycken, de flesta på Södermalm.
“Det var det jävligaste, det hade jag ingen aning om! “. Så tänkte åtminstone jag.
Anno 1636, två år efter det att Stockholm officiellt utsetts till Sveriges hufvudstad, utfärdades ett privilegiebrev som gav stans borgare rätt att bygga hus och anlägga små trädgårdar utanför staden. Snällt av drottning Kristina, men jag anar att det främst var Axel Oxenstierna som låg bakom detta. Han var ju hennes förmyndare fram till 1644.
Malmgårdar var ett slags sommarstugor för den Stockholmska noblessen. Alla som var nåt skulle ju ha en sådan. Äfven borgare och adel ville ha frisk luft, långt från stadens stök och stank. Nån kvarts fjärdingsväg därifrån.
Det fanns två villkor. De som hade malmgård fick inte skattskriva sig där och en andel av det som odlades skulle gå tillbaka till staden. Billigt.
En del av malmgårdarna var rejält stora, såväl med dåtidens som med nutidens mått mätt. En tomt på 190000 m² räcker länge. Många kolonilotter blir det. En av de mer modesta malmgårdarna var den på Långholmen.
1647 fick bryggmästare Joachim Ahlstedt (Joachim Werner Altstädt) en hyfsat stor del mark på Långholmen. 23 år senare stod själva malmgården klar, den första stenbyggnaden på Långholmen. Nere i Pålsundet hade Joachim anlagt fiskodling. I trädgården prunkade plommon och päron. Kan man ana.
På andra sidan vattnet, i den Triewaldska malmgården vid Marieberg, skrev Carl von Linné om ett yvigt päronträd. Det var sommaren 1655 och Drottning Kristina var inte längre det. Hon hade abdikerat året innan och dragit dit blodapelsinerna växer. Päronträdet finns kvar. Och Erlanderska huset på Fyrverkarbacken, fast det fanns inte 1655.
Joachims Malmgård fick namnet Alstavik. Kanske hängde det ihop med hans efternamn. Altstädt? Gamla stan. I Gamla stan låg hans bryggeri. Men på den tiden var stan inte gammal utan kallades bara Staden mellan broarna. Det var först 1980 som man officiellt kom på hur gammal staden mellan broarna EGENTLIGEN var.
Hur som haver… Joachim trillade av pinn 1680 och 1724 köpte kommerskollegiet malmgården af efterkommande för att där inrätta ett rasp- och spinnhus.
Rasp- har liiiiite med träbearbetning att göra, men spinn- har inget med cykling eller katter att göra. Garnet som spinnerskorna spann infärgades bland annat med Brasilin som utvanns ur rödträ. Därav raspandet.
Nu vart det förvisso inget raspande. Man nöjde sig med att internera… Förlåt SYSSELSÄTTA… “lösa kvinnspersoner vilka löpa med korgen kring gator och torg”. Det låter som en turistbuss i Gamla stan en valfri sommardag. (Köp ingen korg i gamla stan *tips från coachen*)
Man kan se dåtida Alstavik som ett kvinnofängelse eller arbetsläger för att staden skulle slippa lösdriveri. Ett slags arbetsförmedling med en enda karriärväg att erbjuda.
Plus ça change…
1825 stängdes spinnhuset och blev istället ett vanligt fängelse. “Långholmens centralfängelse”. Jääättecentralt?
Inte ens på den tiden var Långholmen mer än kusinen på landet. Namnet kom från den centrala delen av fängelset, inte från närheten till stan. (Vi har ett perifert kök hemmavid. Det ligger inte i mitten av hemmet).
Rånmördaren Alfred Ander satt här en ganska kort tid. Får man förmoda, typ ett knappt halvår. Den 23 november 1910 var han den första – och sista – att avrättas av Madame Giljotin och Anders Gustaf Dahlman. Mitt på malmgårdens innergård. Han var den sista att avrättas av det svenska rättsväsendet, öht (198 år senare avskaffades dödsstraff i NY state. Och eftersom jag inte tror på dödsstraff blev jag förklarad idiot. Remember?).
___________
Anno 2003 sambokade jag en kryssning, för vänner och deras vänner. I den senare kategorin föll en man som berättade att han var en av de absolut sista att ha suttit i fängelse på Långholmen, innan det stängdes 1975. Vilken märklig merit.
Men det var inte det som jag la märke till först. Det var att han var så himla lik skådespelaren Börje. Ahlstedt. Som fick sitt genombrott med filmerna “Jag är nyfiken – gul” och “Jag är nyfiken – blå“.
Undrar om han är ett äpple som fallit från Päronträdet, Joachim Ahlstedt…
Och jag vill alltid förbli nyfiken.
En nyfiken idiot.
P. S. Börje-kopian på båten höll på att åka på en rak höger när han stolpade fram till en dam i sällskapet och sa ”Jag måste bara få säga att fan vad du har snygga rattar”.
